.

Att sälja dig kommer att vara det svåraste beslut jag kommer tvingas ta i mitt liv, so far. Kommer du bli besviken på mig? Kommer du förstå? Jag borde veta det efter vad är det, fem år(?) tillsammans med dig. men vi pratar ju inte samma språk.  
Jag vill verkligen inte göra det här, önskar att det fanns ett annat sätt.
Men snälla, förlåt mig älskling <3
Älskar dig så otroligt mycket, kommer nog aldrig få ett sådant band med en annan häst som jag fått med dig. Kommer aldrig glömma dig mitt hjärta. Mattes lilla prinsessa <3
Ska njuta av varenda sekund de sista månaderna med dig <3

Okej, jag och Jenni har kommit på världens bästa affärsidé; vi lär oss klona folk, så klonar vi Jacob och Edward, säljer dem till massa kåta fjortisar, så blir vi rika och kan köpa den där hästgården i Danmmark för 78 miljoner!! Där kan vi leva liiiivet! Sen tänkte vi vinna nobelpriset för att vi lärt oss klona kändisar, får ännu mer pengar och för dom pengarna tänkte vi resa till spanien, LA, you name it! Sen tänkte vi unna våra föräldrar några ferrari's, massage och märkeskläder och sånt. Och sen kan vi köpa hus i typ, LA och fixa massa fester och sånt. topptopp blir det!
Imorgon börjar det fan, HAHA Ann kanske kan lära oss hur man klonar, hon är ju ändå naturkunskaplärare liksom!
Förövrigt har jag och jenni ridit ut med Saga och Flinta idaaag, mys men kallt som fan i slutet! Sedan tjockade vi oss på Karma och jag blev bjuden på räkmacka, kaka och varm choklad, hihi tack sötis! :*
Underbart! take care!

Tjaaaa bloggisen (shar saknat att säga så haha)

Idag träffade jag och systra Andrea, vi fikade och hade det jättemysigt och pratade strunt och såå :) HAHA vi var sjukt sugna på tårta, så vi gick till granngården och tänkte köpa en rad prinsesstårta att äta men det fanns bara en stor sjubitars tårta, men tror ni att det stoppade oss vah?! HAHA vi satt och typ mölade i oss och så gick en gubbe förbi och sa "Tänker ni inte på kalorierna flickor?!" HAHAHA hade ont i magen av skratt efteråt, fast det berodde nog lite på prinsesstårtan också, hihi!  
Efteråt gick jag och HanniPanni och köpte kingsland boots till lilla hääästen, det var rea så man måste ju passa på liksom! Köpte också ett hoppspö för de andra är borta eller sönder, haha. efteråt så visste vi inte vad vi skulle hitta på, orkade inte gå hem så släpade oss till Börjes, haha, och ni tror inte att det finns ett par kingslandridbyxor i vår storlek för 995 kronor?! Lucky Day säger jag bara!
Hanna galopperade Sagisen för första gången sedan vi satte igång henne efter hältan igår, och idag också! Hon blev jätteglad och började bocka, haha sötisen! <3
Nu sitter jag och försöker skriva ett tråååkigt naturkunskap-arbete om hur zink påverkar hästen och blaablablaa. Jaja, är nog nöjd snart!

Ha det så braa så skrier jag kanske imon!

Ibland slår tanken mig. Jag måste vekligen vara bland de lyckligaste människorna på jorden. Har nyss suttit med Hanna och läst bloggar om människor vars liv är allt annat än perfekt... Och fyfan vad många tonåringar i vår ålder som dör! Det går helt enkelt inte att sätta mig in i situationen som många får, att en familjemedlem, en bästa kompis, någon som står en nära, helt plötsligt bara försvinner ur ens liv och aldrig mer kommer tillbaka. Och helt ärligt är jag glad över att jag inte kan det, för den känslan skulle ta all glädje ur mig. En kär vän eller släkting glömmer man aldrig, och det är bra, men jag ryser när jag tänker på att så många, alldeles för många, hamnar i den mardröm man aldrig vaknar upp ur. Man kan helt enkelt inte väckas upp ur den, den följer med en hela livet ut. Livet är orättvist. Livet är svårt. Livet är hårt. Ändå är det någonting vi alla ska ta oss igenom, det är det enda vi alla har gemensamt. Så tacksamma för det ska vi vara, men ibland blir jag så frustrerad att inte alla får uppleva den vackra sidan av livet. Alldeles för många upplever den svåra, hårda sidan, som ett hårt skal som omformar den vackra, enkla sidan.
Jag menar inte att vi alla ska gå runt och hela tiden tycka synd om och lida med alla som förlorat någon, självklart måste man leva sitt eget liv. Men ibland tar man nog för mycket förgivet...